Om att komma ut

Klockan närmade sig 05, en mörk decembernatt. Vi stod på Stockholms central. Kylan trängde sig in i min vinterjacka och jag satt på en ännu kyligare bänk med blicken vänd mot honom som dansade runt på tågspåret nedanför. 

Du kan inte stå där, pendeln kommer snart! 

”Jag blir hellre ensam…” Jag kan inte leva såhär, men ändå gör jag det.

Alkoholen rusade igenom hans kropp, han som i min käraste vän som alltid gav mer till andra än vad han fick tillbaka, och han dansade omkring döden som om den var miljarder ljusår bort. Plötsligt hoppade han upp på plattformen igen.

Vet du vad Angela?

Vad?

Jag är trött på det här. Jag är trött på att behöva kolla bort när jag ser det finaste lysa. Jag är trött på att det inte kan vara som med alla andra, jag är trött på att inte kunna rusa in i de finaste armarna i världen, jag är förbannat trött på att inte få skrika vad jag känner när jag känner. Jag är trött på att inte kunna hålla om den jag älskar när jag vill det. Jag bryr mig inte ett piss om vad någon annan kommer säga, vad någon annan kommer tycka. Det spelar ingen roll vad de skriker, vad de säger, hur de spottar.

– Jag förstår.

Vi ska dit. Hem. Till min finastes hus. 

Ur ingenstans sprang vi. Gatorna bara försvann iväg, minuterna likaså. Jag trodde att jag flög. Jag hade aldrig tidigare varit så lycklig för en annan människa, och även fast jag inte hade en aning om vilken respons han skulle få kunde inget stoppa honom nu.

Min trötta och kalla kropp kämpade sig in i porten där mannen min vän älskade mest bodde och jag följde försiktigt efter bakom i ett tyst trapphus. Jag gömde mig på våningen under. Jag såg skuggan av min vän när han försiktigt knackade på ytterdörren.

Vad gör du här? svarade hans finaste.

– Jag är här, för att du är här..

Tystnaden stack som nålar.

– ..för jag vill alltid vara, där du är.

Jag kikade uppåt och såg fyra armar omsluta varandra och min nu blygaste vän långsamt ramla in i en kyss med den finaste han visste. Och jag såg hur allt han oroat sig för och allt han inte trodde var möjligt blev verklighet och hur de finaste männen i världen plötsligt blev varandras.

 

”… än lycklig med någon annan.”

Den här texten är till er.

Och allt som är vackert, är förevigt ert.

En reaktion på ”Om att komma ut

  1. fick gåshud och började gråta när jag läste det här. så fruktansvärt jävla vackert men samtidigt så sorgligt att vi som inte står innanför ramarna för normen ska behöva vara så rädda för att visa vår kärlek och det är helt fantastiskt hur din vän vågar kastar sig ut för stupet. han tar risken, och han vinner. kramar till honom, och till dig bästa angela

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s