Undercover som vit medelålders man

haters-gonna-hate

I ett program i ”Uppdrag granskning” från 2013 redovisades ett hat mot kvinnor i offentligheten, kvinnor som blivit utsatta för grova påhopp och hot på internet, kvinnor som arbetar som journalister och liknande, men även kvinnor som driver bloggar – eller privatpersoner som Julia, som endast ifrågasatte ett tryck på en munkjacka i H&M:s sortiment. 

Problematiken ligger i att, trots att ordet ”näthat” är ett brett begrepp, så riktar sig hatet mestadels mot kvinnor. Attackerna mot kvinnor sker genom förolämpningar, personangrepp, mordhot, våldtäktshot – just på grund av deras kön. Kvinnor, som dessutom skriver om kvinnors rättigheter, möts av dubbelt motstånd.

En av flera skrämmande faktorer i denna epidemi av oförsvarbart kvinnohat är hur fotsoldater sprider sig, på internet, likt pesten, med målet att censurera och tysta kvinnor. Genom att hota och skrämma kvinnor tills deras liv faller samman i takt med att deras arbete blir omöjligt att utföra, känner näthatarna den ljuva sötman av seger. Näthatarna är egentligen svaga individer, som lever i ett universum där deras ilska inte har så mycket att göra med personen de riktar den mot. Som svag måste du hitta något att kasta dina stenar på för att få ut din inre vrede. Makten de här männen tror sig vinna, är till största del inbillad.

En viss Ulf Vederholm har publicerat två artiklar på Internetmagazinet Sourze, om rasism och om jämställdhet. Han har med samma språk och ton som jag problematiserat könsnormer, fördomar och okunskap. Han har skrivit kontroversiellt och ifrågasatt den grundläggande synen på kön samt använt sarkasm både för att väcka skratt och för att förlöjliga det irrelevanta i mångas argument –
precis som jag gör i allt jag skriver. Varför? För att Ulf Vederholm – är jag.

Som ett projekt för att stilla min nyfikenhet och en tillfällig flykt från det näthat vi som kvinnor möts av så fort vi vågar yttra oss i en någorlunda offentlig debatt, skapade jag en pseudonym med manligt namn som, utöver att vara just ett mansnamn, skulle uppfylla två kriterier:

1. Det skulle vara ett namn som klingade svenskt för att inte mötas av rasistiska påhopp.

2. Det skulle vara ett namn som verkade medelålders, eftersom de som oftast vill kränka mig verkar vara just medelålders män. Jag ville se om gemenskapen skulle göra skillnad.

Och det gjorde den.

Ulf och jag diskuterar samma saker i våra artiklar. Ulf använder till och med lite hårdare sarkasm än vad jag vanligtvis gör. Ändå är det en slående skillnad om man jämför kommentarerna. Till mig:

”det jag vill säja är att män är tydligen lite för smarta för dej.”

”Hmm undrar hur flator reagerar på killars visslingar?

”Tjejerna tål inte mycket nuförtiden och har ingen humor heller”

”tror du att du är attraktiv på något sätt?”

Och till ”Ulf”:

”Naturvetenskapen ger starka belägg för att män och kvinnor – på en generell nivå – är biologiskt olika och därmed har olika sätt att tolka och uppfatta världen på.”

”Du tillvitar mig uppfattningar jag inte har”

”Genetiska orsaker att barn blir kriminella, Men Kriminologen Jerzy Sarnecki anser att det har med vilken miljö man växer upp i, mycket möjligt för i våra getton finns stor kriminalitet?”

Detta är bara ett axplock, men med stark symbolik. Ulf möts med respekt. Angela möts med en betydligt lägre nivå på tilltal. Det är inte lika accepterat när en ung tjej ifrågasätter normerna, men när en äldre herre som dessutom bär på ett svenskt efternamn gör detsamma behöver han inte räkna med samma slags aggressivitet i reaktionerna. Han får kommentarer som bygger på att läsarna faktiskt arbetat sig igenom texten och velat se hans budskap. Måste jag verkligen bli en vit medelålders man för att ni ska vilja se mitt?

Låt oss diskutera, men på rätt sätt. Näthatet är massivt. Hatet mot kvinnor är centralt i vår kultur, på det sociala planet, i det offentliga rummet, i maktens korridorer, i lönestatistiken – och just nu väldigt tydligt – på vår datorskärm.

Någonstans måste förändringen starta. Vi kan lika gärna börja här.

Förtrycket du ger blanka fan i

Kära vita medelklassfeminist,

Jag har en massa att berätta. Ilskan riktar sig inte till dig som vill lyssna. Eller dig som vill förstå. Det är visserligen riktlinjer, men ilskan mot dig är inte befogad. Det här riktar sig till dem som inte förstått att feminism måste inkludera alla. Att alla kvinnor måste uttala sig om det patriarkala förtrycket – och bli hörda. För det ter sig olika.

Ska jag berätta om det du aldrig behöver lyssna på? 

Ska jag berätta om när jag var 13 år och en medelålders vit man tittade på mig och sa: ”Kvinnor från Asien är så lättfotade. Man kan bara hämta hem en ifrån Thailand och göra vad man vill med henne. Men du förstår väl inte ens vad jag säger, gumman?”, och log?

Ska jag berätta om det du inte ens bryr dig om?

Ska jag berätta om alla som förminskar mig varje gång jag försöker påpeka kvinnoförtryck? Som säger ”det där pågår bara i förorten med alla blattarna där såna som du bor. Det är bara muslimska män som är förtryckare, så håll käften! Män är bara för smarta för dig fula fan!” 

Ska jag berätta om det du aldrig uppmärksammat?

Ska jag berätta om när jag är ute med vänner bärandes slöja och människor de inte ens känner frågar vem som tvingade på dem slöjan? Som skakar på huvudet när de går förbi *visk* *de är så förtryckta de muslimska kvinnorna* *visk* och ger dem en valpblick? När de får frågan om hur mycket deras pappor slår dem? När de ska giftas bort?

Ska jag berätta om hur sexism och rasism ofta hänger ihop för mig? 

Ska jag berätta om när jag går hem med en asiatisk vän om natten och män börjar följa efter oss och pratar bakom om oss, om att vi säkert inte kan språket, om hur asiaters fittor är så mycket tajtare? Ska jag berätta om hur liten jag känner mig när män tror sig ha rätten att uttala sig så högt om mig? Ska jag berätta om hur det känns att känna sig som en leksak?

Ska jag berätta om det du aldrig kommer att behöva uppleva?

Ska jag berätta om att samhällets förtryck mot mig ter sig i nästan alla nya situationer jag hamnar i? Att jag undrar om min partners föräldrar tror att jag är en hora ifrån Asien som alla tror för att jag fått frågan om ”hur mycket jag kostar” ifrån okända fulla män så många gånger? 

Ska jag berätta om hur arg jag är på samhället, hur arg jag blir när sådana som dig som ger blanka fan i alla kvinnors upplevelser?

Ska jag berätta om hur det känns när jag beröms mer för att jag säger ”hår eller inte hår – kvinnan får bestämma själv” än när jag skriver texter som dessa, där jag uppmärksammar saker som varit tabu och hämmande hela mitt liv?

Ska jag berätta om hur det känns att bli ständigt förtryckt? 

Såhär känns det: man blir arg. Man får en hetsk ton för utan den så bryr sig INGEN. När man väl öppnar sig, arg eller inte arg, trycks man ner av ”tycker du för dig med en dålig ton” eller ”men då ska väl allas upplevelser uppmärksammas”. Alla upplevelser ska uppmärksammas. Det är därför jag skriver den här texten. Det är därför diskussionen började överhuvudtaget.

Ska jag berätta om hur det känns när vita medelklassfeminister raljerar om förtryck mot kvinnor men aldrig vill uppmärksamma eller se att mitt förtryck är dubbelt?

Ska jag berätta?

Skit i det. Du vill ändå inte höra.