Undercover som vit medelålders man

haters-gonna-hate

I ett program i ”Uppdrag granskning” från 2013 redovisades ett hat mot kvinnor i offentligheten, kvinnor som blivit utsatta för grova påhopp och hot på internet, kvinnor som arbetar som journalister och liknande, men även kvinnor som driver bloggar – eller privatpersoner som Julia, som endast ifrågasatte ett tryck på en munkjacka i H&M:s sortiment. 

Problematiken ligger i att, trots att ordet ”näthat” är ett brett begrepp, så riktar sig hatet mestadels mot kvinnor. Attackerna mot kvinnor sker genom förolämpningar, personangrepp, mordhot, våldtäktshot – just på grund av deras kön. Kvinnor, som dessutom skriver om kvinnors rättigheter, möts av dubbelt motstånd.

En av flera skrämmande faktorer i denna epidemi av oförsvarbart kvinnohat är hur fotsoldater sprider sig, på internet, likt pesten, med målet att censurera och tysta kvinnor. Genom att hota och skrämma kvinnor tills deras liv faller samman i takt med att deras arbete blir omöjligt att utföra, känner näthatarna den ljuva sötman av seger. Näthatarna är egentligen svaga individer, som lever i ett universum där deras ilska inte har så mycket att göra med personen de riktar den mot. Som svag måste du hitta något att kasta dina stenar på för att få ut din inre vrede. Makten de här männen tror sig vinna, är till största del inbillad.

En viss Ulf Vederholm har publicerat två artiklar på Internetmagazinet Sourze, om rasism och om jämställdhet. Han har med samma språk och ton som jag problematiserat könsnormer, fördomar och okunskap. Han har skrivit kontroversiellt och ifrågasatt den grundläggande synen på kön samt använt sarkasm både för att väcka skratt och för att förlöjliga det irrelevanta i mångas argument –
precis som jag gör i allt jag skriver. Varför? För att Ulf Vederholm – är jag.

Som ett projekt för att stilla min nyfikenhet och en tillfällig flykt från det näthat vi som kvinnor möts av så fort vi vågar yttra oss i en någorlunda offentlig debatt, skapade jag en pseudonym med manligt namn som, utöver att vara just ett mansnamn, skulle uppfylla två kriterier:

1. Det skulle vara ett namn som klingade svenskt för att inte mötas av rasistiska påhopp.

2. Det skulle vara ett namn som verkade medelålders, eftersom de som oftast vill kränka mig verkar vara just medelålders män. Jag ville se om gemenskapen skulle göra skillnad.

Och det gjorde den.

Ulf och jag diskuterar samma saker i våra artiklar. Ulf använder till och med lite hårdare sarkasm än vad jag vanligtvis gör. Ändå är det en slående skillnad om man jämför kommentarerna. Till mig:

”det jag vill säja är att män är tydligen lite för smarta för dej.”

”Hmm undrar hur flator reagerar på killars visslingar?

”Tjejerna tål inte mycket nuförtiden och har ingen humor heller”

”tror du att du är attraktiv på något sätt?”

Och till ”Ulf”:

”Naturvetenskapen ger starka belägg för att män och kvinnor – på en generell nivå – är biologiskt olika och därmed har olika sätt att tolka och uppfatta världen på.”

”Du tillvitar mig uppfattningar jag inte har”

”Genetiska orsaker att barn blir kriminella, Men Kriminologen Jerzy Sarnecki anser att det har med vilken miljö man växer upp i, mycket möjligt för i våra getton finns stor kriminalitet?”

Detta är bara ett axplock, men med stark symbolik. Ulf möts med respekt. Angela möts med en betydligt lägre nivå på tilltal. Det är inte lika accepterat när en ung tjej ifrågasätter normerna, men när en äldre herre som dessutom bär på ett svenskt efternamn gör detsamma behöver han inte räkna med samma slags aggressivitet i reaktionerna. Han får kommentarer som bygger på att läsarna faktiskt arbetat sig igenom texten och velat se hans budskap. Måste jag verkligen bli en vit medelålders man för att ni ska vilja se mitt?

Låt oss diskutera, men på rätt sätt. Näthatet är massivt. Hatet mot kvinnor är centralt i vår kultur, på det sociala planet, i det offentliga rummet, i maktens korridorer, i lönestatistiken – och just nu väldigt tydligt – på vår datorskärm.

Någonstans måste förändringen starta. Vi kan lika gärna börja här.

Samtyckeslagsförklaring – för såväl dig som aldrig hört det förut, till dig som är insatt.

Image

Bild: hittad HÄR

Det finns ett ord som kallas ”normgivande”. Jag brukar jonglera det i min mun i diskussioner, innan jag vågar yttra det. För vad är normgivande? Är det något som skapar en norm, eller förstärker det en norm?

Vi har olika lagar i Sverige som är normgivande för vårt samhälle. Dessa förstärker innebörden av olika brott som begås. De fall som fälls för brytande mot dessa lagar är normgivande för kommande situationer. De visar hur framtida situationer ska dömas – både juridiskt sätt, men även socialt i samhället.

Om du dödar någon, så bryter du mot lagen.

Det är inte okej.

Om du misshandlar någon, så bryter du mot lagen.

Det är inte okej.

Om du går in på ICA och går ut med en limpa utan att pröjsa, så bryter du mot lagen. 

Det är inte okej.

Om du har sex med någon mot dennes vilja, så bryter du mot lagen.

Eller?

Om jag går och slår någon i huvudet med en flaska kommer ingen att fråga denne någon, alltså offret, om hen gjorde något som kunde framkalla min plötsliga lust till att misshandla hen. Om jag däremot har sex med någon som inte vill det, så frågas det av polis, i rätten och i de allra flesta fall, av samhället, om denne någon uppmanat mig att på något sätt idka samlag med personen.

Här kommer problemet: våldtäkt är inte sex. Våldtäkt kanske till viss del ser ut som sex, men våldtäkt är inte sex. Våldtäkt handlar oftast inte ens om sex. Våldtäkt är när en eller flera personer tar över en eller fleras kroppar genom våld, makt, skrämsel eller andra metoder och sedan förgriper sig på personen sexuellt. Med detta sagt betyder det inte att offret måste kunna visa med våld eller skrik att hen ej vill bli övergripen – i många situationer är motstånd inte ens möjligt. Ett övergrepp är ett övergrepp oavsett, precis som att jag inte ska behöva skrika nej om någon drämmer en stekpanna i mitt huvud för att personen i fråga ska förstå att hen gör fel. Om du tycker att samtycke krånglar till sex bör du inte ens ha sex.

Detta omtalade ”nej:et” eller annan sorts vägran som debatteras i våldtäktsfall är bara ett signalement för att rätten ska kunna döma den skyldiga. Men detta håller ändå inte hela vägen. Av 30 000 våldtäktsfall anmäls bara ett par tusen, och endast 2-300 fall leder till fällande domar. I många omtalade fall har vi fått läsa att synlig rädsla, ett instängt rum där offret ej kunnat ta sig ut, tårar, skrik och slag för att komma undan, inte har räckt för att ett offer ska få upprättelse. Detta innebär alltså att det går tusentals våldtäktsmän (98% av alla förövare i våldtäkt är män – men det begås självklart våldtäkter av andra också) fria på gatorna, men ännu värre: tusentals offer måste leva hela sina liv utan att få upprättelse för ett brott de utsatts för.

En samtyckeslag skulle kunna bana vägen för att lättare fälla i en våldtäktsdom. En samtyckeslag förutsätter att sex är något som två eller flera individer gör frivilligt – och att samtycket måste vara tydligt för att sexet ska ske. Det förstärker det faktum som i denna texts diskuterats – att våldtäkt är ofrivilligt sex. Det kan ge rättvisa till alla de vars nej inte hörts eller inte accepterats.

För ett nej är alltid ett nej. Även om det inte hörs. Även om det visas med en örfil, ett skakande huvud, eller ett försök att lämna rummet. Även om det var ett ja från början.

Nu måste det bara synas i vår lagstiftning.

Kvinnorna och skammen.

Jag var fjorton år när jag var tillsammans med min första pojkvän. Jag minns det som bland de bästa tiderna i mitt liv. Det var då jag förstod hur stark en kärlek kan vara. Men jag minns det även som en av värsta tiderna i mitt liv.

Det var då jag insåg vad det innebär att vara kvinna.

I en liten förort som vår gick det massvis med rykten. Och de spred sig fort. Vi var tonåringar, och vi stod i livets startgropar. Kärlek och förhållanden var relativt nya begrepp, men sex var ännu nyare.

Mitt ex hade velat imponera på sin kompis och överdrivit saker han och jag gjort tillsammans. Kompisen hade berättat för i princip alla i hans närhet. Så spreds det. Föraktet mot mig. Jag kallades ”vidrig”. Kunde inte gå i närheten av hans skola, som jag tyvärr var tvungen att gå förbi ofta eftersom förorten var så liten, utan att blickar och skratt förföljde mig. Utsattheten.

Ungdomarna i min egen förort skulle få mig att förstå att jag var avskyvärd. Min pojkvän möttes inte av samma respons, trots att det var VI som varit med varandra. Han och jag.

Jag var ju tjej. Äcklig tjej. Tjejer ska hålla på sig. Tjejer ska inte visa någon form av sexualitet. Helst inte ha någon alls.

Jag minns hur vi vandrade in på en pizzeria och några bekanta till min före detta pojkvän satte sig bredvid oss. De började prata om mig med min pojkvän i tredje person. Om vad vi gjort, eller vad de trodde att vi gjort. De skrattade. Hånade mig. Jag fanns inte. Jag var en äcklig tjej.

Jag förtjänade inte respekt.

För några år sedan skedde en våldtäkt på en skola i Bjästa. På skoltoaletten. Han tvingade in sitt könsorgan i hennes mun. Han inkräktade på allt som var hennes. Han tog sig olovligt in i hennes kropp. Han förstörde hennes liv.

På orten skylldes det på flickan. De var arga för att hon vågat väcka åtal. Han var ju en så snäll kille. Trots att han med flit förstört hennes liv. Hennes vänner drog sig undan. Han var hjälten i dramat. Det enda hon gjort var att markera att det var fel. Istället blev hon boven.

I staden Steubenville i Ohio fick två unga pojkar för sig att förstöra en flickas liv. Efter en fest då flickan blivit medvetslös våldtog de henne. Kissade på henne. Som om det inte vore nog filmade de händelserna och tog nakenbilder. De skickades runt, mellan telefoner, på Internet. Andra gjorde filmer där de skämtade om våldtäkten och offret. Förnedrade henne inför hela världen.

När händelsen nått ut via Internet visade mänskligheten hur vidrig den kan vara. Människor uttryckte sin sympati för killarna, eftersom de blev straffade. De fick stöd. Flickan, offret, fick genomlida dödshot, hån och skambeläggning. Hon var ingenting värd. Trots att det var hennes liv som blivit förstört.

I ett ungdomsrum i Kumla satt för ett par veckor sedan en 13-årig flicka och skrev till en försäljningschef med vädjan om att han inte skulle publicera de lättklädda bilder han hade på henne. Hon berättade om att hon planerade att ta sitt liv. Han brydde sig inte om det. Han sa åt henne att ta av sig kläderna.

Förstår ni ångesten hon måste ha känt innan tåget avbröt hennes sista andetag? Förstår ni skammen hon bar på när hon tog sina sista steg mot döden?

Det jag förstår är att det är dags att ta allting tillbaka.

Allt som aldrig borde ha varit skam, alla tårar vi fällt över saker vi inte behövt skämmas för, allt som slutshaming-samhället tagit ifrån oss.

Ibland går jag förbi förtryckarna som tillät sig själva att skratta och lägga skammen på mig. Men jag vägrar acceptera deras hån mer. Vägrar acceptera det från någon.

Vi måste ta det tillbaka. Allt som är vårt.

Förtrycket du ger blanka fan i

Kära vita medelklassfeminist,

Jag har en massa att berätta. Ilskan riktar sig inte till dig som vill lyssna. Eller dig som vill förstå. Det är visserligen riktlinjer, men ilskan mot dig är inte befogad. Det här riktar sig till dem som inte förstått att feminism måste inkludera alla. Att alla kvinnor måste uttala sig om det patriarkala förtrycket – och bli hörda. För det ter sig olika.

Ska jag berätta om det du aldrig behöver lyssna på? 

Ska jag berätta om när jag var 13 år och en medelålders vit man tittade på mig och sa: ”Kvinnor från Asien är så lättfotade. Man kan bara hämta hem en ifrån Thailand och göra vad man vill med henne. Men du förstår väl inte ens vad jag säger, gumman?”, och log?

Ska jag berätta om det du inte ens bryr dig om?

Ska jag berätta om alla som förminskar mig varje gång jag försöker påpeka kvinnoförtryck? Som säger ”det där pågår bara i förorten med alla blattarna där såna som du bor. Det är bara muslimska män som är förtryckare, så håll käften! Män är bara för smarta för dig fula fan!” 

Ska jag berätta om det du aldrig uppmärksammat?

Ska jag berätta om när jag är ute med vänner bärandes slöja och människor de inte ens känner frågar vem som tvingade på dem slöjan? Som skakar på huvudet när de går förbi *visk* *de är så förtryckta de muslimska kvinnorna* *visk* och ger dem en valpblick? När de får frågan om hur mycket deras pappor slår dem? När de ska giftas bort?

Ska jag berätta om hur sexism och rasism ofta hänger ihop för mig? 

Ska jag berätta om när jag går hem med en asiatisk vän om natten och män börjar följa efter oss och pratar bakom om oss, om att vi säkert inte kan språket, om hur asiaters fittor är så mycket tajtare? Ska jag berätta om hur liten jag känner mig när män tror sig ha rätten att uttala sig så högt om mig? Ska jag berätta om hur det känns att känna sig som en leksak?

Ska jag berätta om det du aldrig kommer att behöva uppleva?

Ska jag berätta om att samhällets förtryck mot mig ter sig i nästan alla nya situationer jag hamnar i? Att jag undrar om min partners föräldrar tror att jag är en hora ifrån Asien som alla tror för att jag fått frågan om ”hur mycket jag kostar” ifrån okända fulla män så många gånger? 

Ska jag berätta om hur arg jag är på samhället, hur arg jag blir när sådana som dig som ger blanka fan i alla kvinnors upplevelser?

Ska jag berätta om hur det känns när jag beröms mer för att jag säger ”hår eller inte hår – kvinnan får bestämma själv” än när jag skriver texter som dessa, där jag uppmärksammar saker som varit tabu och hämmande hela mitt liv?

Ska jag berätta om hur det känns att bli ständigt förtryckt? 

Såhär känns det: man blir arg. Man får en hetsk ton för utan den så bryr sig INGEN. När man väl öppnar sig, arg eller inte arg, trycks man ner av ”tycker du för dig med en dålig ton” eller ”men då ska väl allas upplevelser uppmärksammas”. Alla upplevelser ska uppmärksammas. Det är därför jag skriver den här texten. Det är därför diskussionen började överhuvudtaget.

Ska jag berätta om hur det känns när vita medelklassfeminister raljerar om förtryck mot kvinnor men aldrig vill uppmärksamma eller se att mitt förtryck är dubbelt?

Ska jag berätta?

Skit i det. Du vill ändå inte höra.

Flickornas guide till underkastelse

astrid

”Hon har legat med sju killar… minst. Det blir lite äckligt om jag ska gå och tassa kring ett så pass använt material, om du fattar vad jag menar.”

Vi är femton år, sitter på en bänk utanför klassrummet och min vän förklarar varför träffen med tjejen han tyckt om så länge inte gått hans väg. Hon var ”använd”.

Efter den stunden var inget sig likt. Jag såg världen på ett annat sätt, genom ett par glasögon som inte bara fick mig att sätta världen i ett annat perspektiv, men som även skrämde mig på ett sätt jag inte känt förut.

Jag tillhörde ett förtryckt kön.

Det var min framtida lön som sänktes medan min vän bredvid mig på bänken, hans höjdes. Det var jag som förväntades vara hemma med barnet om jag och min vän mot förmodan skulle få ett barn. Det var jag som skulle ta hans efternamn om vi gift oss. Det var jag som inte fick prata högt om mitt sexliv för att inte verka ”använd”. Det var jag som inte skulle prutta eller rapa högt. För sådant gör inte tjejer.

”Det är manligt att ta plats och ha pondus, jag tycker att tjejer ska vara mer mjuka i sättet.”

Vi är sexton år och pratar om varför killarna i klassen avskyr vår kvinnliga lärare så mycket – för de gör det. De raljerar om hennes kön, säger att hon är lesbisk, säger att det är synd om hennes barn eftersom de har en sådan motbjudande mor, och när jag frågar får jag citatet ovanför till svar.

Det är kvinnligt att backa. Det är kvinnligt att inte synas. Det är kvinnligt att inte markera sitt revir i samhället. Det är kvinnligt att inte ta plats.

”KOM FRAM NU! Olle har redan slagit! Det är Elinas tur nu, hon slår inte så långt, kom fram ni där bak!”

Vi är sex år och klassen spelar brännboll. En lång pappa har mer auktoritet i spelet än fröken och leder utelaget. På en millisekund reagerar han när Elina närmar sig brännbollsträt. Hon vill prova det runda och lyfter det med glädje i blicken.

Sedan vänder hon sig mot planen och ser pappans menande blick och tappar trät nästan automatiskt. Han säger lite tyst ”du kanske ska prova det platta först”, vilket hon gör, för hon är sex år och en vuxen människas ord är lag. Hon missar med det platta brännbollsträt, mycket på grund av besvikelse, och hoppet i hennes ögon slocknar.

Olle fick uppmuntran av pappan när det var hans tur. Lyckan spred sig via hans armar till bollen som flög iväg. Elinas nådde inte längre än någon meter. Den slocknade minen. Det bortflugna leendet.

Det är kvinnligt att tappa sitt självförtroende i händerna på en man som tar för givet att pojken alltid kommer att göra bättre ifrån sig. Det är kvinnligt att vara fast i en könsroll där man alltid är svagast och underst på listan. Det är kvinnligt att bli förtryckt.

”Jag ser det med humor.”

Tunaskolans rektor Agneta Hedenström svarar på kritiken över en sexistisk väggmålning, som egentligen representerar könsdiskriminering i en högstadieskola. En fjortonårig stark flicka vid namn Astrid Johansson gör något många aldrig skulle våga oavsett ålder, står upp mot den sexism vi känner av och ser men inte reagerar på. Hon blir straffad för sitt mod.

En lärarledning med vuxna människor som borde ha jobbat för jämställdhet nonchalerar henne och inleder en löjlig undersökning om eleverna på skolan blir kränkta av målningen. En dag då Astrid är sjuk.

Några finner den stötande. Men de räknas inte, enligt de vuxna. Barn ska ses men inte höras – förutom när de säger saker som smeker normen medhårs.

Tänk att en enskild händelse kan representera samhället på ett så omedvetet banbrytande sätt. En tjej säger från men hennes ord blir förminskade, för hon pratar om rättigheten att inte få sitt kön nedvärderat genom sexism. Det slätas över.

Kvinnoförtryck är humor i vanlig ordning.

Astrid och jag tillhör ett förtryckt kön.

 

 

 

PS: För mer texter om kvinnokampen, följ min bloggkategori: Feminism

Lästips: ”Kvinnorna och skammen”